Nya Recensioner

Craftopia

Craftopia marknadsför sig själv som ett flerspelarspel (kan också spelas som i singelspelare, naturligtvis) överlevnadsspel i öppen värld. Om det här ser ut som en blandning av kategorier för dig, beror det på att om utvecklarna på Pocket Pair designar ett spel byggt för att svara på frågan: vad skulle hända om vi kombinerade våra favoritspel tillsammans. För närvarande i tidig åtkomst tror jag verkligen att när det verkligen är klart kan jag aldrig behöva äga ett annat spel igen

Det är ett djupt ambitiöst projekt, och den stora storleken på Craftopia omfattning betyder att det inte utmärker sig på något än. Jag menar, det en sandlåda mad överlevnadseras genom att bygga ger dig möjlighet att odla, dom kan automatiseras genom att bygga fabriker när du utvecklas. Låt oss inte glömma Hack-and-Slash-kampen i kombination med Fantasy RPG-stavning! Om det här var ett genre drickspel hade vi alla varit döda nu.

Med eftersom Craftopia bockar så många lådor är det väldigt roligt. Tycker jag att det är lite som om jag spelar Zelda: Breath Of The Wild

Välj ibland Craftopias genreladdade innards och kommer att upptäcka att den har sin egen historia och brister i identitet som slår ut hjärtat också. Här är bara några saker jag har gjort eller sett som förvirrar och imponerar mig.

Grafik: 6/10

Ljud: 6/10

Spelkänsla: 6/10

Underhållning: 7/10

Totalt: 8/10

Skrivet av Stefan Fischerström


Twelve Minutes

Speltitel: Twelve Minutes


Spelbeskrivining: Alltsedan lanseringen av 2017 års What Remains of Edith Finch har indiespelutgivaren Annapurna Interactive kommit att utveckla ett varumärke som blivit synonymt med kvalité. Utöver att återlansera moderna indieklassiker som Journey, Gone Home och Flower på nya plattformar har man dessutom varit utgivare till pärlor som Outer Wilds och The Pathless, vilket gjorde mig synnerligen intresserad när deras senaste verk, Twelve Minutes, avtäcktes för ett par år sedan.

I Twelve Minutes, utvecklat och skrivet av Rockstar-avhopparen Luís António, återfinns ett koncept som blivit vanligare inom spelbranschen sedan ett par år tillbaka: tidsloopskonceptet. Man axlar här rollen som en ej namngiven protagonist, vars uppdrag det blir att bryta den tolvminutersloop han fastnat i. Sammantaget är spelet mycket avskalat: här återfinns t.ex. enbart en handfull rollfigurer, och merparten av spelet utspelar sig i en och samma lägenhet. Tack vare en mängd utmaningar som man successivt lär sig att hantera med hjälp av snillrika lösningar baserade på kunskap man erhållit i tidigare cykler erbjuder dock Twelve Minutes ett visst spelmekaniskt djup, som förhindrar det från att bli en slätstruken upplevelse.


Spelet kan dock uppfattas som repetitivt, och stundtals frustrerar lösningarna på dess problem i hur onaturliga de ter sig, men i mitt tycke fungerar trial- and error-momenten i detta spel tämligen väl. På grund av den korta cykeln (och möjligheten till att ständigt bryta denna genom att lämna lägenheten) blir frustrationsnivån aldrig särskilt hög, och dessutom lär man sig oftast något nytt under varje upprepning. Genom att vara uppmärksam och observera händelser, föremål och information lär man sig hur man ska agera för att nå ett visst mål, som sedermera mynnar ut i ytterligare gameplay-alternativ. Loop-mekaniken blir således tillfredsställande i sin enkelhet.

Här ligger också spelets främsta behållning. Känslan av att för varje ny cykel komma ett steg närmare lösningen på mysteriet och därmed även att bryta loopen är riktigt tillfredsställande, vilket gör att ett visst mått av frustration kan förlåtas.


På grund av att spelmekaniken går hand i hand med att de manusmässiga mysterierna sakta vecklas ut är det därför viktigt att manuset levererar, men på denna punkt felar tyvärr spelet stundtals. Visserligen är dialogen välskriven (att man tillgått högkalibernamn som Daisy Ridley, James McAvoy och Willem Dafoe bidrar givetvis i detta avseende), och uppbyggnaden till mysteriet bakom tidsloopen är välgjord, men vägen man valt i avslöjandet av mysteriet kan ifrågasättas. Efter all möda man lagt ned i jakten på svaret på mysteriet hade man önskat sig större tydlighet i vad som egentligen skett, vilket jag inte tycker Luís António lyckats särskilt väl med. Jag kan godta en viss otydlighet inom berättande, men Twelve Minutes initiala löfte är ändå att man ska få svaren på frågorna spelet ställer. Dessa finns tveklöst att urskilja, men de är alldeles för abstrakta för att man i slutändan ska känna sig tillfredsställd.


Manusbrister till trots så är Luís Antónios verk ändå imponerande i hur det med få medel erbjuder en minnesvärd upplevelse. Det enkla anslaget kräver kvalité avseendes dess få manusmässiga och spelmekaniska element, och ur detta perspektiv erbjuder spelet någonting synnerligen unikt och minnesvärt. Helt klart ett verk värt att uppleva.

skrivet av Stefan Fischerström

Totalt: 4/10

Detta är en exempeltext

Detta är en exempeltext för att visa hur det kan se ut. Du kan själv ändra denna text. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit. Donec libero. Suspendisse bibendum.